Svineinfluensa och oroskontroll



För en stund sedan föll jag till föga och ringde upplsyningsnumret för svininfluensa. 020-20 20 00.

Alla i familjen har nu haft influensasymtom den senaste veckan. Precis som vi haft tidigare, dock inte alla på en gång.
Jag var väldigt cool i början när det gällde pandemivarningen. Läste inte på, talade lugnande till min omgivning.
- Denna influensa är inte farligare än den vanliga. Skillnaden är att många fler blir smittade och därför ökar dödligheten.
- Symtomen är i princip identiska med vanlig influensa.
- Det är ingen poäng att testa sig om man inte mår rejält dåligt och behöver sjukhusvård för komplikationer till influensan. Den viktigast anledningen till testning är för sjukvården att ha kolla på spridningsgraden och nu vet man att influensan fått fäste.

Men ikväll, yngste sonens 5:e dag med gnällighet, trötthet, dålig aptit (ont i halsen?) och på vårdcentralen konstaterad dubbelsidig öroninflammation, så ringde jag i alla fall. För att få höra att vi inte skulle åka in. Jag visste det ju redan men det dög inte med mitt omdöme.

Frågan är:
- Gjorde jag det för att slippa stå för ett beslut kring min egen sons hälsa? Skriva mig fri om han skulle bli sämre
- Gjorde jag det för att jag faktiskt blev orolig. I vanliga fall är han inte sjuk mer än några dagar.
- Gjorde jag det för att få mer information, få min tankar bekräftade, för att på så sätt känna att jag har kontroll över situationen och minska mina oroliga tankar?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag kan sympatisera med dem var oroliga tankar drar iväg och får dem att göra alltmer för att försäkra sig om att inga katastrofer ska inträffa.

Psykiaterns aktuella temp, 38.2

(jag ska dock erkänna att jag trodde min plötsliga feber inatt hade gått över så jag åkte lite wakeboard på eftermiddagen. Spagettiben)



Människor är blinda

Hur kan man förklara detta fenomen?

Videon nedan är Derren Brown's version av ett numera klassiskt psykologiskt experiment. Originalexperimentet tar ut svängarna något mindre och det har jag inte kunnat hitta på nätet men däremot sett på en föreläsning av Predrag Petrovic (KI) då han talade om förväntan och hjärnan.


I korthet så kan man säga att:
- Den bild av verkligheten som uppstår i medvetandet är en mycket selektiv tolkning av den objektiva verkligheten utanför. Hjärnan arbetar hela tiden med att filtrera bort information som vi inte verkar ha användning för i ögonblicket och tar genvägar genom antaganden.

Att personerna i denna video inte märker att personen de just börjat tala med byts ut kan förklaras med att en stark förväntan vinner över det faktiska sensorisk input hjärnan får.

Man kan tänka sig samma fenomen i andra situationer, ex då man förväntar sig att cola-burken innehåller coca-cola tar det ett ganska bra tag innan man kan "acceptera" det verkliga förhållande, smaken av en slatt coca-cola uppblandad med en cigarettfimp. (verkligt exempel från studentpub).
Samma typ av förväntan gäller för placeboeffekt. Här händer andra spännande saker:
- Då vi förväntar oss att tabletten (sockerpiller) ska lindra smärta blir vår förväntan så stark att vi börjar omskapa verkligheten. Istället för att justera vår förväntan justerar vi ned smärtan vilket delvis görs för att vi aktivera endofrinsystemet, det kroppsegna morfinet.

Ibland tycker jag att det är ren magi detta med psykologi. Det finns massor med roliga, intressanta och häpnadsväckande experiment gjorda inom fältet experimentell psykologi.

The Milgram Experiment - vem kan bli torterare?



Ett av världens mest kända psykologiska experiment gjordes av Stanley Milgram på 60-talet.
(Klippet ovan är en modern variant på detta arrangerat av Derren Brown i hans BBC-serie. Man använder samma auktorativa befallningar som i originalet. Enligt BBC är det inte fejk)

I korthet så annonserade Milgram efter försökspersoner till ett psykologiskt experiment om minne och inlärning. I en fejkad lottning utsågs de ovetande deltagarna till "lärare" och skådespelare lottades till "elever". Läraren hade genom hörlurar kontakt med eleven.
"Tesledaren" instruerades att ställa frågor till en eleven och i det fall de gav fel svar ge en elektrisk stöt till vederbörande. För varje fel svar skulle strömdosen ökas.
I verkligheten fanns det ingen eletrisk stöt. Eleven hade inspelade ljud som tajmades med lärarens "tryck på knappen".
Efter hand ökade elevens reaktion på stötarna, eleven bankade på väggen, skrek av smärta, angav hjärtproblem, bad att bli frisläppt osv.
I det läget ville många lärare avsluta försöket men gick att övertala av testledaren som försäkrade att det inte var på deras ansvar. Varje gång en lärare ville avbryta sade man detta, i den ordning det står:
1. Please continue.
2. The experiment requires that you continue.
3. It is absolutely essential that you continue.
4. You have no other choice, you must go on.

Innan experimentet gjorde Milgram en enkel gallupundesökning bland psykologiprofessorer som gissade att max 1.2% av "lärarna" skulle vara kapabla att gå upp till den högsta strömdosen, 450 volt. Resultatet blev att ca 65% fullföljde ända till den dödliga dosen 450 volt. Ingen gjorde det utan att bli tvekande och ifrågasätta före 300 volt.
Försöket upprepades flera ggr och man fick ungefär samma siffror. Alla "lärare" uppvisade stress och oro över det som pågick men över hälften lät sig övertygas av testledaren. Milgram påpekar också att ingen av de testade krävde att få se "offret", lämnade rummet utan att be om att få gå osv.

Idén var förstås att undersöka hur människor reagerar på auktoriteter och Milgram säger att han bla undrat över grymheter begångna av synbarligen "vanliga" människor i Nazityskland.

Försöket väckte mycket kritik, framförallt för det oetiska i att låta människor ovetandes begå handlingar som efteråt kan upplevas som skamliga. Milgram påstår dock att han av flera deltagare fått tackbrev för att de lärt sig något om hur lätt det är att blint tro på auktoriteter.

Ett annat, liknade experiment är The Stanford Prison Experiment.

Slutsatsen?
Situationen har stor betydelse för hur den personliga moralen fungerar.
Det är förjävligt att se en av männen i klippet som ger 405 volt, möts av tystnad efter att tidigar ehört skrik av smärta och beklaganden. Han oroar sig uppenbarligen för att den andra personen kan vara skadad. Trots det fortsätter han, även fast personen på andra sidan inte ens ger ett svar.

Jag tycker det är oetiskt att på nationell TV visa upp människor i en situation där de ter sig som torterare. Men Derren Brown är en på sitt sätt genialisk underhållare. Han använde de mest auktoritetstrogna frö att gå vidare med nästa experiment "the heist" där målet var att på olika sätt övertyga personer att begå ett bankrån, "The Heist". Fejk eller på riktigt? Ingen aning. Kanske skriver jag ngt om Derren Browns underhållningspsykologiska experiment senare.

RSS 2.0