Mindfullness och Wakeboard

Åter efter semester som till en del ägnats åt att lära mig Wakeboarding.

I princip handlar det om att åka snowboard, på vattnet, efter en båt. Båten var i detta fall en speciell wakeboardbåt vilket innebär att den är gjord för att skapa så stor svallvåg som möjligt. Den ska man använda för att hoppa.

Då jag ligger i vattnet, med fötterna faststpända i brädan/wakeboarden och båtens 450 hästars motor drar igång så är varenda tanke och känsla ägnat åt just det ögonblicket. När jag, förhoppningsvis, lyckats komma upp ur vattnet och elegant åker efter båten, kan jag inte tänka längre än någon sekund i framtiden. Jag hamnar mitt i en dragkamp mellan båten och vattnet, känner inte att jag har kontroll. De gånger jag kraschar ser jag stjärnor.

Då jag tar avstamp på svallvågen och hoppar uppåt och snett framåt är jag knappt medveten om vad som hände precis innan och var jag kommer landa. Men jag känner suget i magen då jag lättar, det känns som om jag svävar en lång stund, tiden går långsammare.

Det är en väl romantisk beskrivning av wakeboardåkning men det var väldigt välgörande för mig. Trots att jag bara åkte effektiv tid 15 minuter, 4 ggr/dag, så rensade det mina tankar på ett fantastiskt sätt. En biprodukt är en extern otit och en revbensfissur som jag fick med mig hem.

Det är jäkligt skönt att lära sig något nytt, något jag inte har någon egentlig användning av. En färdighet där ingen förväntar sig att jag ska prestera.

Bifogar en bild på er bloggande psykiater som sannolikt gör en sk "face-plant" en halv sekund efter att bilden togs.

Psykiater på wakeboard

Våltsman

Min 2,5-årige sons favoritlåt att dansa till, en liten stund varje kväll.
"Alla som inte dansar är våldtäktmän" av Maskinen.




Nu har han börjat säga;
-"Dansa, lyssna musik våltsman"
Kan låta lite fel på dagis tänker jag.

Så nu försöker jag byta till "Panik" av Far och Son som har ett liknande beat.
-"dansa, dansa, era jävla svin kan funka"


(Varken sonen eller jag orkar riktigt med Idas sommarvisa i längden)

Att upptäcka sin egen aggressiontröskel

Den här bloggen är egentligen en liten plattform för mig att skriva om psykiatri och psykisk ohälsa.

Jag gör nu ett undantag, som egenterapi. En slags Aggression Replacement Therapy kan man säga.

Då jag och familjen skulle åka hem från svärföräldrarna gick det inte att larma av bílen med den plastiga lilla fjärrkontrollen som sitter på nyckeln. Låste upp bilen manuell varvid larmet gick ingång. Min rådige svärfar kopplade ur den fantastiskt högljudda tutan till allas lättnad. 30 minuter senare återvände jag och svärmor med nya batterier i dosan och riktade den mot min griniga bil. Ingen reaktion.

Som den hobbydatanörd jag är googlade jag runt och hittade en instruktionsbok för larmet som berättade om en liten resetknapp som skulle sitta dold på ett fiifgt ställe. Där satt den inte. Däremot hittade jag den då jag skruvat loss lite plastpaneler och lyft av bilens säkringscentral från sin hållare. Har ni sett en sådan någon gång? Det är ungefär 30 säkringa och en million sladdar som satts på plats av en mycket liten person. En normalstor männsiska som jag hade väldigt svårt att överhuvudtaget se något där inne under ratten.

Resetknappen funkade inte.

Alrigt, om vi kopplar in den bortkollapde tutan och kör reset? Bingo!!! Jag kände mig som en av biltjuvaran i 2 Fast 2 Furious då jag nu kunde starta bilen och såg att larmet var avslaget.

Glatt lyfte jag säkringsdosan på plats bara för att se ett lite stjärnfall av gnistor slå ut från den. Direkt efter hördes ett enerverande tickande ljud, trots att tändingen var avslagen. Då jag lyfte den där jävla dosan på plats orsakade jag ett elfel. Det tog sisådär 10 minuter att ta ur och inspektera varje säkring. De var oförskämt hela allesammans. Att försöka hitta en uppkommen tjukoppling elle jordfel på baksidan av den nu våldsamt besvurna dosan är inte fysiskt möjligt för mig. Om jag hade varit 3 decimeter lång och hade svanhals kanske.
Bilen startar i och för sig. men ljudet fortsätter. jag är inte så sugen att åka bil med hela familjen utan att ha en aning om vad som är fel.

Istället för att slita loss dosan, hälla bensin på den, ta fram tändare och slägga satte jag mig ned och tänkte på den forumpost jag läst om en person med liknande larmproblem skrivit. Hans slet faktiskt ut dosan tillslut, det lät som han ångrade sig. Så jag släckte i svärfars garage, lade mig hos min hustru och beklagade mig en stund och nu känns det bättre.

Biljävel. 

RSS 2.0