Läkemedelsföretagen, läkarna och patienterna

Efter att ha läst Ingrid Carlbergs "Pillret" har jag en mängd frågor.

En del av det jag redan visste beskrivs på ett hyggligt nyanserat sätt.
En del som jag misstänkte bekräftades. Där fanns också en del saker jag inte visste och som gör mig bekymrad. I korthet kan man säga att Carlberg beskriver bakgrunden och dynamiken i hur antidepressiva av SSRI-typ kommit att bli en del av psykiatrisk behandling men också hur företagens vinstintresse påverkat sättet att se på psykisk sjukdom och dess behandling.
Hon har använt sig av befintliga källor och har intervjuat en mängd personer inom psykiatrin och företagsvärlden.

Som specialist i psykiatr, och även innan, får jag minst en gång i veckan erbjudanden om kurser, kvällseminarier och andra utbildningsaktiviteter till hemadress och arbetsadress. Nästan inga av dessa är helt och hållet sponsrade av en förening eller landstinget.
Min egen klinik ordnar dock ganska mycket utbildningsaktiviteter kring relevanta områden som är osponsrade.

Om jag går på ex en företagssponsrad temakväll om modern behandling av psykos så är det förstås givet att företaget har en produkt som kan användas för just detta ändamål. Det är också givet att deras produkt kan passa in i de riktlinjer som föreslås av de i övrigt oberoende föreläsarna. Vidare så tjänar företaget på att denna diagnos uppmärksammas. Det är bra att påminna läkare om att detta är ett sort problem och att "psykos" och "tidig behandling med lågdosneuroleptika" etsar sig fast i psykiaterns medvetande.
Kanske berättar företagsrepresentanten om ett nytt stöd för behandlare på internet där man gratis kan använda skattningsskalor, skriva ut patientinformation osv.
Oavsett vad företagets närvaro på temakvällen är så utgår jag ifrån att de räknar med att få tillbaka sina satsade slantar.

Jag hävdar att både jag och andra läkare är otillräckligt införstådda i marknadsföringsstrategier, forskningsmetod och annat som behövs för att på ett verkligt kritiskt sätt kunna värdera den information vi får då vi deltar i detta.

En konsekvens av det resonemanget skulle förstås kunna vara att jag "bojkottade" allt där företag var inblandade. Men... Dels behöver jag faktiskt få information om läkemedel från företagen. Deras produktet är ju faktiskt ofta till stor hjälp. Deras specialister kan svara på mina frågor kring udda biverkningar osv. Dessutom så skulle jag i en totalbojkott hamna i ett fortbildningsvakuum eftersom landstinget inte ger motsvarande kurser. Med det sagt så vill jag lyfta de oberoende utbildningar som ges av min egen klinik, IPULS-kurser, information från läkemedelskommitéer och annat.

Det finns mycket mer att säga om boken. Återkommer om det.

Experiment med blogglista.se

Mannen som driver blogglista.se är scientolog, eller i alla fall helt inne på L.Ron Hubbards idéer. Så här skriver han i en intervju:
My father, who is a Scientologist, introduced me to this subject and gave me a book to read: A New Slant on Life. I read it and got totally fascinated by the materials. I continued to read about 10 more books and a few months later (when I was 17) I dropped out of college to work in an advanced international organization of Scientology located in Denmark full time. I worked there for 5 years, but it was not what I expected and so I resigned and moved back to Sweden. The philosophical aspect which was what I was interested in was unfortunately totally lacking and sadly it seems like every religion has their fanatics and so do Scientology.

Nu har jag reggat min blogg där, få se om den blir kvar. Scientologkritikern på Motpolen blev raderad från blogglista.se

Blogglista.se

Psykiaterns önskelista 2008

Vad jag vill ha i julklapp i år:

- Pillret, bok av journalisten Ingrid Carlberg
Läkemedelsindustrins relation till vetenskapen och läkarkåren måste vara reglerad och granskad. Jag har inte läst boken ännu men köpte den idag. Jag hoppas verkligen den är bra eftersom den fått stort genomslag.

- Mer acceptans för psykisk ohälsa

De sista 20 åren har stigmat för psykiska sjukdomar som depressio och panikångest minskat avsevärt. Dock finns mycket skam kvar kring psykisk sjukdom som ngt som drabbar "svaga" individer. Allmänhetens uppfattning om psykisk ohälsa har betydelse för de sjukas benägenhet att söka vård, tro att de kan bli friska och för politikernas vilja att skapa resurser. Kanske behövs det några kändisar som berättar i media om sin panikångest eller sin anhörigs självmord?

- Mer agentskap åt folket

Agentskap=upplevelsen att kunna påverka sitt eget liv och insikten om sitt eget ansvar för det.
Bristande agentskap är en av de viktigaste orsakerna till att människor går ned sig i psykisk sjukdom. Dessutom bidrar det till våldsbrott och hatbrott. Bara den som inte ser sitt eget ansvar för sitt liv klandrar andra på det sättet.

- Streck i en omodern och stundtals pinsam debatt i psykiaterkåren

I läkartidningen och tidningen Svensk Psykiatrin (psykiatriska föreningen) har det parallellt pågått debatter om vad psykiatri egentligen är. På ena sidan ett gäng förespråkare för tesen "psykiatri är en vetenskap om hjärnans sjukdomar. Punkt!". På andra sidan de som förespråkar psykiatrin som en specialitet som ägnar sig åt hjärna, psyke och då inbegriper ickemedicinska faktorer som mening, kultur osv.
För vilken svensson som helst är det nog uppenbart att psykiska sjukdomar behandlas bäst av en person (eller flera) som behäskar både hjärna, psykologi och har en insikt för människans villkor i vårt samhälle. Den reduktionistiska argumentationen om psykiatrin som ngt mer avgränsat och tydligt mätbart är... larvig. Några av de bästa inläggen skrevs av en kirurg med ett vettigt perspektiv på psykiatrin som just varande ngt annat än ex kirurgi.

- Ökad kunskap om evidensbegreppets användning i vård och utbildningspolitik

Beslutsfattare i vård och universitetsvärlden stirrrar sig idag blinda på "evidens". Majoriteten av de patienter som söker psykiatrisk vård skulle inte platsa i en randomiserad kontrollerad studie, den typ av studie som är "golden standard" för evidens. Naturalistiska studier, ex hur bra behandlingen fungerar på mottagningen X för deprimerade patienter under en två-årsperiod är behäftade med metodproblem som ger dem mycket dåligt bevisvärde i evidensjakten.
Jag är helt och hållet för att behandling ska utvärderas. Däremot är jag emot att man på dåliga grunder begränsar möjligheter både till behandling och utbildning i behandlingformer som idag inte nått upp till "god evidens".
Själv har jag vid sidan av min psykiaterutbildning psykoteraputbildning i "kognitiv terapi med beteendeinriktning", tillräckligt "rätt" utbildning för att vara KBT'are internationellt men inte enligt svensk standard, som den bestäms av beteendeterapeutiska föreningen. Det är en annan larvig revirstrid som blir än fånigare då man betänker att en flera av studierna på KBT vid depression och ångestsyndrom använder sig av snabbutbildade sjuksköterskor.

Mentaliseringsbaserad terapi och Psykologifabriken

http://www.psykologifabriken.se/

Denna nya site som tar upp nyheter och diskuterar psykoterapi så väl som psykologiska fenomen.

Det finns både ljud och videomaterial på siten som är proffsig och layouten långt från landstingsgrått.

Just nu berättar de om en intervju mer Per Wallroth som arbetar med mentaliseringsbaserad terapi.

Jag måste erkänna att jag tycker det är rätt häftigt att ett gäng psykologstudenter startar upp ngt så här proffsigt.

Scientologsekten

Skeptiker tipsade mig om denna sida.

Om du vill läsa lite lättsamt om scientologrörelsen, skrivet av en uppenbarligen kunnig person kan jag rekommendera http://scientologsekten.wordpress.com/

Anger management therapy


Gästinlägg om hälsobegreppet - Andy

Reflektioner om hälsa - ohälsa

av Andy, psykiater och KBT-terapeut

Inom psykiatrin diskuteras ofta huruvida någon är sjuk eller inte. Var går gränsen för vad som kan kallas "sjukt" och vad är "normalt". När en psykiater ska skriva sjukintyg ska han/hon intyga att en sjukdom föreligger, vilket ibland kan vara svårt, speciellt för psykiatriker med ett hälsoperspektiv, dvs där ett av behandlingsalternativen är att stärka det "friska" och inte bara fokusera på det som är "sjukt"/inte fungerar.


För att ge lite perspektiv på hur man ser på sjukdom och hälsa, kommer jag att visa på lite olika synsätt som finns.


De tre vanligaste modellerna är:

1.      Hälsa = avsaknad av sjukdom

2.      Hälsa och sjukdom som motpoler längs ett kontinuum

3.      Hälsa och sjukdom som olika dimensioner


Alla tre modeller har sina för- och nackdelar. Den defintion som sannolikt har störst nackdelar är dock en annan, nämligen WHO's definition från 1997: "Hälsa innebär komplett fysiskt, mentalt och socialt välmående och inte bara frånvaro av sjukdom.  Problemet med den är ju att knappast någon av os shar "hälsa" någon längre tid i våra liv. Med den defintionen skulle vi riskera att alla sjukförklaras frekvent, vilket sannolikt bara i sig skulle kunna leda till ännu högre ohälsa, via "självuppfyllande profetia"-mekaniskmer och dysfunktionella grundantaganden.


Den första av de tre uppräknade defintionerna (1), går ju igen i våra diagnossystem, exempel DSM-IV, där ett diagnossystemet är kategoriskt, antingen är man sjuk eller frisk. Det finns ju uppenbara fördelar med detta, det är enkelt och tydligt och lättanvänt. Dock finns det ju inte några nyanser och komplexa tillstånd riskerar att dikotomiseras på ett icke fruktbart sätt.



    Hälsa

______________________


  Ohälsa


Figur 1. Hälsa eller ohälsa.



Den andra definitionen (2) har fördelen med ett nyanserat synsätt. Det finns t o m de som argumenterar för att egentligen kan man se livet som total sjukdom, eller död. Man så att säga börjar vid "ohälsopolen" när man föds.  Sedan rör man sig mot hälsopolen olika mycket under livet, för att sedan åter nå ohälso-/sjukdomspolen när man dör.


Hälsa   <---------------->  Ohälsa


Figur 2. Ett kontinuum där man kan röra sig mellan hälsa och ohälsa.



Den tredje defintionen (3) är än mer flexibel då man har sjukdom och hälsa på olika axlar, dvs man kan vid samma tillfälle vara sjuk (exvis diabetes typ 1 som insulinbehandlas) och ha full hälsa (samma person upplever sig må bra). Hälsa och sjukdom blir på så sätt olika saker, som äpplen och päron, och ska som sådana inte blandas ihop. 


Hälsa
↑    
I
I---------> Ohälsa


Figur 3. Hälsa och ohälsa "konkurrerar" inte, olika dimensioner.


Det finns även en fjärde version av hälsomodeller, vilken liknar den tredje versionen. Den bygger på de engelska begreppen: sickness, disease och ilness. Med sickness menas att man antar ett samhällsperspektiv på sjukdom/hälsa, disease betyder den medicinska sjukdomen och med illness menas den subjektiva upplevelsen av sjukdom.


Att kunna diskutera sjukdom och hälsa utifrån dessa olika perspektiv är inte minst viktigt när man arbetar med personer som upplever/har psykiska sjukdomar och lidande.  Detta då dessa inte respekterar gränsen mellan sjukdom och hälsa på samma tydliga sätt som många somatiska sjukdomar.

Avslutningsvis tycker jag att de olika perspektiven kan komplettera varandra och vara olika användbara vid olika tillfällen såsom tillviss del diskuterats ovan.


The Model of a Psychopharmacologist

Vem sätter ihop sådant här? Det är rätt kul i alla fall. Fast jag kanske är branschskadad.



Psykisk ekvivalens

Psykisk ekvivalens är ett begrepp som ofta används i mentaliseringsbaserad terapi. Det beskriver hur en person förhåller sig till sig själv och omvärlden.

Psykisk ekvivalens = Det jag känner känner också andra.
T ex
  • om jag är arg så är den andra personen också arg.
  • Om jag känner mig ledsen så gör de runtomkring mig det också.
  • Om jag känner mig äcklig tycker andra att jag är äcklig.

Ett känt experiment som belyser psykisk ekvivalens är följande:

En 3-åring sitter med testledare A och testledare B i ett rum. Testledare A visar hur han lägger en boll i en grön låda, bredvid finns fler lådor i andra färger. Sedan går testledare B ut och under tiden han är borta så flyttar testledare A bollen till en röd låda.
Sedan frågar testledare A: - "Var tror Du B kommer leta efter bollen?"
En treåring svarar normat: -"I den röda lådan".
Alltså utgår 3-åringen från att andra har samma information som han själv har, trots att det är omöjligt.

Var och en som är i en situation där man är under stress, exempelvis i ett gräl, tenderar att halka in i psykisk ekvivalens. Att utgå från att den andre upplever verkligheten likadant som en själv, att de känner likadant osv. Att min partner kritiserar mig så att jag känne rmig angripen innebär att han angriper mig.

Det ställer förstås till med en hel del missförstånd. Det gäller alla människor men personer med psykiska besvär i synnerhet.

Nedanstående exempel är inte klockrent psykisk ekvivalens men visar lite på det lilla barnets obekymrade inställning til andras inre värld. Plus att jag tycker det var gulligt.

Häromdagen hade min 2,5-årige son följande konversation:
Sonen: -Jag har en tagg i näsan, jag ska pilla bort den med fingret. (torkat snor)
Lite senare:
Mormor: -Vad äter Du på?
Sonen: -Snor
Mormor: - Jaså. De flesta vuxna tycker det är äckligt att äta snor.
Sonen: -Jag tycker inte det är äckligt, jag tycker snor är gott. Det fastnar på tänderna.

Självmordshets på nätet

Såg senare halvan av Kalla Fakta som undersökte internet och dess betydelse för ett antal självmord hos yngre personer. Efter att personerna tagit livet av sig fann man att de varit aktiva på "självmordsforum" där de dels fått guider kring metoder, dels uppmuntrats att ta sina liv.

De hade spårat upp en kille, "Makarow" som enligt honom själv tipsat många om hur de kan ta livet av sig.

Citat:  "DET SOM HADE börjat som en trevande mejlväxling utvecklades snart till detaljerade anvisningar om hur Bijan skulle gå tillväga för att ta sitt liv. Den anonyma mejlaren på andra sidan kallade sig "Makarow". På Bijans fråga om hjälp svarade "Makarow": "Ja, jag kan nog hjälpa dig. Jag vill bara att du ska vara 18+, jag vill INTE hjälpa minderåriga. När vill du göra det? Var vill du göra det? Hur vill du göra det?" "Fram växte något jag aldrig sett maken till." -Bijans pappa Bijan skrev tillbaka: "Så snart som möjligt är önskvärt. Helst skulle jag vilja stoppa i mig massa tabletter och få det överstökat. Så hur kan du hjälpa mig?" Makarow: "Du kan va lugn, jag lär enligt en del vara rätt duktig...""

En feg smygsadist som i skydd av anonymitet och utan att behöva träffa sina offer får en kick av att orkestrera andras självmord. I intervjun talar han ytligt och tomt om självbestämmanderätt. Helt jävla okunnig om alla möjliga skäl som kan finnas för självmordstankar. Han var också angelägen om att hans offer skulle radera alla mail innan själva handlingen. Jag är för yttrandefrihet men tycker det är för jävligt att människor i kris, ofta under påverkan av psykisk sjukdom ska peppas av andra att ta livet av sig.
Att "självmordsguider" finns tillgängliga ser jag inte som ngt egentligt problem, metoder kan de flesta komma på. Möjligen normaliserar det idén om att självmord är en vettig utväg. Det är de svin som hejar på, som hetsar osv som jag ser som medverkande till ett självmord.

Av de som gör allvarliga självmordsförsök och överlever kommer majoriteten faktiskt leva länge till utan att göra nya försök. I en färsk djupintervjustudie med personer som nyligen gjort ett försök visar det sig att de flesta ganska snabbt tar avstånd från hur de resonerat innan självmordet. Det "existensiella" självmordet, ex pga svår smärta, dödlig sjukdom osv, är en mycket liten del av de dryga 1000 som tar livet av sig årligen.

Det för mig till diskussionsforumet Flashback. Jag har varit läsare och skribent där av till och från under flera år. Jag har sett många "jag tar mitt liv"-trådar starta. Snabbt som attan kommer hajjarna som skriver saker som -"Filma och lägg ut på youtube din nolla!" (hur det nu skulle gå till?), "Du snackar skit, upp till bevis" och liknande. Samtidigt kommer svar från personer som väljer att ta det säkra för det osäkra och faktiskt svarar som om trådskaparen har självmordstankar med sina idéer om vad som kan hjälpa.

Forskning visar också att personer som gör s-försök ofta gått med tankarna lång tid men att det är små saker som tippar vågskålen. En räkning, ett inställt möte med en vän osv. Likaledes kan små saker ha varit sådant som gjort att man ångrat sig i sista stund.

Det vore väldigt schysst att se om FB's medlemmar, trots att de är skyddade av sin anonymitet, kunde uppbåda lite medmänsklighet och påminna sig om att internet inte är ett onlinespel utan berör verkliga människor. Då och då någon som är i en desperat situation.

(Jag funderar på om det vore bättre att regga några domännamn som berör suicid och starta ett modererat forum om självmordstankar som inte prioriterar yttrandefrihet för smygsadister utan kan bli en mötesplats där människor kan stärka varandra istället för att trycka ned.)

Scientologi och "Peter U Larsson"

Ett praktiskt exempel på vad som är farligt med scientologernas kampanj mot psykiatri.

Scientologen Peter U Larsson redovisar på sin blogg att han är scientolog. Det är ju bra. Däremot berättar han inte det då han skriver på debattforum, insändare till lokaltidningar osv.
Hans har skrivit en mängd "informationstexter" om psykiatri och psykiatrisk behandling. I princip samma sörja som finns på www.kmr.nu.

T ex:
http://www.peterularsson.se/fakta-om-adhd-ritalina-concerta-och-strattera/

Som tur är har vi åsiktefrihet i Sverige, det är bra att en person som Peter U Larsson har rätt att skriva vilket skit som helst. Däremot blir jag uppriktigt orolig då jag läser kommentarer som föräldrar och oroliga ungdomar skrivit. Peter drar sig inte för att ifrågasätta att de fått en riktig diagnos. Han erbjuder sig att de ska höra av sig och berätta om sina problem. Typiskt scientologiskt storhetsvansinne. Att med det pseudovetenskapliga "dianetik" hjälpa folk med problem. 

En uppmaning till Peter:

I alla artiklar i läkartidningen redovisas alltid potentiellt jäv, ex kontakter med läkemedelsföretag, föreningar osv.
Kan du, för att ge dina läsare en chans att värdera din texts värde som källa, från och med nu skriva under med. "Peter U Larsson, frilansjournalist. Scientolog"

Kanske är du orolig att lokaltidningarna skulle sluta ta in dina "upprörd medborgare förfasar sig över ECT/ADHD-behandling" om de visste din bakgrund?

Scientologernas intresse för psykiatri

För flera år sedan då jag intresserade mig för hur psykiatri beskrevs på hemsidor och diskussionsforum stötte jag på märkliga påståenden om psykiatri, psykiatriker och psykisk sjukdom. Det var dessutom ungefär samma text, ibland omformulerad som dök upp på olika platser. Det visade sig att källan för påståendena var "Commission of Human Right", i Sverige kallad "Kommittén för mänskliga rättigheter".

Kommittén för mänskliga rättigheter a.k.a Scientologkyrkan
Till att börja med ska jag förklara varför jag bryr mig om KMR och scientologkyrkan trots att de för tämligen tynande existenser.

1. De förstör för personer med psykisk ohälsa genom desinformation.
2. De sprider osanningar om psykiatri och psykisk sjukdom som i sämsta fall kan påverka allmänheten.
3. Scientologkyrkan har stora ekonomiska resurser och bedriver kampanjer som maskeras som ngt annat än scientologisk propaganda.
4. Andra plockar upp deras idéer. Senast en artikel av en dr i filosofi, Joakik Molander som glatt tar uppgifter ur boken "galenskapens gåta" och framställer det som en sanning om psykisk sjukdom och psykiatrin. Han passar också på att nämna att psykiatriker deltog i Nazisternas steriliseringar och experiment.

Kommittén för mänskliga rättigheter
är ytterligare en i raden av scientologernas frontorganisationer. Som vanligt är namnet valt för att signalera trovärdighet och är förvirrande likt namn som är förbehållna människorättsorganisationer.

Organisationen är internationell med hemsidor på en stor mängd språk och vad jag vet också medlemmar i Sverige. Senast jag såg dem var utanför Riksstämman/läkarstämman november 2005 i Älvsjö. Där delade de ut flygblad om "psykiatrins övergrepp".

Syftet, enligt hemsidan, är att "avslöja psykiatriska kränkningar av mänskliga rättigheter". De särskiljer psykiatrin från övriga medicinska specialiteter och hävdar alltså att psykiatrin inte platsar som medicinsk specialitet samt att psykiatriker är instrument i ett system som är ägnat åt att förtrycka och stigmatisera människor.

Det finns också andra scientologiska frontorganisationer, ex adhd-deaths.com, ritalindeaths.com. Vid en genomsökning jag gjorde för en tid sedan hittade jag åtminstone 8 st som hade direkta kopplingar till scientologerna.

De argumenterar att psykiska sjukdomar inte finns, att det inte finns någon medicinsk bakgrund till psykiska sjukdomar. De hävdar, på fullt allvar, att ex ångest eller depression är symtom som inte har någon bevisad medicinsk existens som t ex feber. Som källor anger de bla professor emeritus vid namn Thomas Szasz (grundare av KMR tillsammans med scientologkyrkan) och en familjeläkare.

Szasz var en av de tidigare förespråkarna för antipsykiatrin.

Naturligtivs är de snabba att ta upp psykiatrins deltagande i övergrepp (Nazitiden, steriliseringar i Sverige, dissidenter i Sovjetunionen). De tar däremot inte upp hur murare i Tyskland deltog i byggande av koncentrationsläger, hur bagare levererade gammalt bröd till fångar, hur jurister deltog i människorättsvidriga rättegångar etc etc. Jag antar att psykiatriker som deltog i naziaktiviteter var precis lika stora svin som alla andra yrkesgrupper som gjorde det.

Det finns en hel del rena lögner, en del förvanskningar av fakta samt en del enstaka korn av sanning i deras uppgifter om psykiatrin.
Exempel:

- "En kvinna löper statistiskt sett en större risk att bli våldtagen, när hon befinner sig i en psykiatrikers mottagning, än när hon joggar ensam genom en park om natten."

- "Barnpsykiatriker är en av de farligaste fiender som inte bara barn kan ha, utan även vuxna... De måste avskaffas."

-"Psykiatri är det moderna slaveriet. Och precis som med slaveriet så bör det avskaffas helt."

-"Psykiatriker är inte bara tokiga, de kränker barn!"

-"Psykiatrin hjälper färre än en på hundra"

Inget av ovanstående påstående har stöd i verkligheten.

Vidare angriper de läkemedelsverket för att vara styrda av psykiatriska "experter" och påverkade att godkänna mediciner som får folk att ta livet av sig själva eller andra alternativ är knark. Det är alltså samma läkemedelsverk som godkänner alla mediciner som används i vården, även den somatiska vården som de annars framhåller som ett exempel på vetenskaplighet.

De hänvisar till jävsförhållande där expertutlåtanden som ligger till grund för godkännande av ex Strattera skulle komma från personer med kopplingar till läkemedelsindustrin.
Det är naturligtvis viktigt att jäv inte förekommer då läkemedel skall godkännas. Dock är det ingen skillnad mot övriga medicinska områden. Det är helt enkelt så att den mesta forskningen bedrivs i samarbete med läkemedelsföretag idag. Så kommer det fortsätta vara om inte skattebetalarna vill satsa stora summor på oberoende forskning för att ta fram och utvärdera läkemedel. Vad gäller jävsfrågan är det korrekt att efterlysa obunden forskning med felaktigt att bara belasta psykiatrin.

Jag, som arbetar inom psykiatrin som läkare, som är på väg att bli specialistläkare i psykiatri/psykiater, tar illa vid mig. De menar alltså att jag antingen medvetet vill kränka, våldta, droga ned, förtrycka människor alternativ gör detta omedvetet för att jag är styrd av ngn slags grå eminenser i bakgrunden.
De påstår alltså att psykiatriker skulle vara en helt annan typ av läkare än ex gynekologer, husläkare eller kirurger.

De missar något mycket väsentligt. Kvantitativt så ställs en stor del av psykiatriska diagnoser och även förskrivning av ex antidepressiva av husläkare, geriatriker och andra läkare. Är de också med i konspirationen?

En sådan paranoid sörja är sällan skådad. Vad jag inte förstår är varför de valde just psykiatrin att jaga?

En möjlighet är att de konkurrerar på samma område, själslig hälsa. Narconon som har tre behandlingshem i Sverige (och behandlar drogabstinens med bastubad i timmar dagligen och överdoser av b-vitamin) vill expandera. De är geniala på markandsföring, de har reggat adressen http://www.behandlinshem.org/. Ett stort antal kommuner tillåter inte rehabilitering på Narconon. Det finns två "studier" gjorda av deras behandlingresultat. Jag har läst originalet till den svenska studien av Peter Gerdman, Där var det, 7% (2 personer) av de som togs in för behandling som blev drogfria. Samtidigt marknadsförs samma studie som att "60-80%% blir drogfria" på deras hemsida. Lögner och mer lögner...

Scientologins metod för personlig utveckling, dianetik, och deras kurser marknadför sig som "metoden som förändrar Ditt liv. 100% är mycket nöjda med behandlingen".

En annan variant är att grundare, Ron L Hubbard själv hade psykiska problem och kanske blev han kränkt av psykiatrin? Vid hans död hade han neuroleptika i blodet, ett läkemdel som vanligen ges vid Schizofreni eller andra psykoser.

XENU kan Du läsa om scientologin. Spännande är förstås att läsa om de hemliga texterna om människans ursprung. Inte alls förvånande att Hubbard började som science-fiction författare (Battlefield Earth).

Biologisk vs. psykosocial psykiatri

Den här diskussionen är egentligen väldigt trist att ta upp. Motsättningen mellan ett biologiskt och ett psykosocialt perspektiv på psykisk ohälsa är en riktig gammal surdeg.


Lite historik:

Under 60-80 talet pågick en intensiv debatt både i och utanför psykiatrin om psykisk ohälsa och dess behandling.
Å ena sidan fanns de läkare som förespråkade nyttan av diagnossystem, farmakologisk behandling och ett medicinskt synsätt på psykisk ohälsa. I princip att det fanns ngt "normalt" och något "sjukt" samt.
Å andra sidan fanns det personer i och utanför psykiatrin som förespråkade ett synsätt där psykisk ohälsa skulle ses ur ett kulturellt perspektiv, att begrepp som "normalt" inte skulle ha betydelse.
Extremen av det icke-biologiska synsättet var "det finns ingen psykisk sjukdom, det finns bara reaktioner på ett sjukt samhälle".

Utan den rörelse som bla inspirerats av Laing hade vi kanske inte sett de stora mentalsjukhusen stängas. Parollen var att de sjuka skulle införlivas i samhället, att de hade rättigheter samt att de skulle vara friskare om de vistades i en friskare miljö.
Den reform som innebar att man stängde mentalsjukhus drevs av bla Johan Cullberg, sedemera professor som kommit att förknippas med en samhällstillvänd psykiatri. En del psykiatriker ser honom som företrädare för ngn slags "mjuk", socialpsykiatrisk modell som inte tar psykisk sjukdom på allvar.

Reformen var enligt min mening ett nödvändigt steg men kom tyvärr inte att följas upp som avsett. De patienter som lämnade de stora institutionerna fångades inte alltid upp som tänkt av gruppboenden och daglig verksamhet. Äldre kollegor talar om en tid av överdödlighet hos kronisk psykiskt sjuka, en slags offer för en reform som inte fick det genomslag man tänkt. I dag ser vi hur ansvaret för sysselsättning, boende och rehabilitering ofta inte tas av någon, vare sig landsting eller kommun.


För mig, en snart färdig specialistläkare i psykiatri som föddes på 70-talet, är den då och då uppblossande debatten mellan biologi-psykologi, arv-miljö, besynnerlig. Det borde för alla psykiatriker (och andra också) vara självklart att arv och miljö samverkar, precis som hjärna och sammanhang.
KBT kan orsaka samma förändringar i den deprimerade hjärna som antidepressiv medicinering. Psykosocial stress genererar kortisolpåslag som i sint tur genererar negativa tankar och affekter som i sin tur genererar ett depressivt tillstånd i både hjärna och upplevelse.

Psykiatrin måste stå på tre ben:
- biologi
- psykologi
- psykosociala faktorer


Med risk för att låta urvattnat holistisk kan man säga att den linjen som jag och många med mig förespråkar är en biopsykosocial modell.

Den som inbillar sig att en av dessa räcker kommer bli förvånad över att det ofta går snett.

Pillret ska vara verksamt, ha så lite biverkningar som möjligt men det ska också sväljas av patienten. Dessutom ska patienten få stöd i att genomföra livsstilsförändringar som stärker resurser och minskar stress. För detta behövs dessa tre ben.


Jag återkommer i mer om detta krångliga ämne. Så länge får ni ett lästips från psykiatriska föreningens egen tidning:

http://www.svenskpsykiatri.se/documents/2008/SP2_2008.pdf

Artiklarna:
Sid 32, "Etik, erfarenhet och evidens - hur ska man se på psykiatrin", BUP -professor Ingemar Enström
Sid 38 "Replik till Christina Spjut", Christian Rahm
Sid 40 "debattörerna diskuterar förbi varandra", Christian Johansson
Sid 42 "Problemet med den svenska psykiatrin kan vara debattklimatet", Carl Sjöström


Bortom evidens och skattningsskalor

En kollega och god vän skrev för ett tag sedan en text som diskuterade psykiatrins relation till medicinen och till andra vetenskaper. Hans tes var att psykiatrin inte kan nöja sig med att följa samma utveckling som övriga medicinska specialiteter utan dessutom måste ta intryck av andra vetenskaper som ex sammhällsvetenskap, filosofi, sociologi, litteraturvetenskap osv.

Hans text berörde mig. Då jag läser bloggar och andra former av texter skrivna av "patienter" på nätet så är det som om min bild av psykisk sjukdom/ohälsa blir mer komplex. Trots att både jag och andra frågar efter upplevelser, tankar, känslor osv så är det något som lätt går förlorat under ett läkarbesök.

Vad är det som händer då en människa går till en psykiater?
Förutsättningarna är:
- En är sjuk och en är professionell
- Läkaren förväntas ha expertkunskapen, på en nivå som är mycket högre än ex då jag anlitar en rörmokare eller en snickare.
- Läkaren håller i i receptblock, sjukskrivningsmöjligheter, intygsmöjligheter, remissmöjligheter.

Jag tror att det inte bara är läkarens mer eller mindre medicinska perspektiv som påverkar vad som framkommer under samtalet utan också patientens förväntningar på vad som förväntas av henne/honom.

Missförstå mig inte, jag dissar inte skattningsskalor som MADRS, BDI, GAF osv. Faktiskt så minskar de risken att vi missar en depression. Likaledes är skattningsinstrument för ex suicidrisk viktiga, de kan rädda liv för de ställer frågorna som läkaren eller patienten glömmer eller inte vill ta upp. Däremot ger de inte hela sanningen.

Samma fenomen gäller för vilke tläkemedel som vi väljer. På gruppnivå är det preparatet X som ger bäst effekt men för den enskilda personen kan det so olika ut. Det vore korkat att inte använda statistiken till sin fördel men också korkat att inte förstå att det är just sannolikheter vi rör oss med.

Jag tror, som in kollega Christoffer, att det finns något som den medicinska psykiatrin riskerar att missa i sin nuvarande form. Något viktigt som handlar bland annat om mening. Jag hoppas att framtidens psykiatriker och psykiatriska forskare kommer vara tillräckligt trygga i sin medicinska kompetens för att inte känna sig hotade av de som vill vidga psykiatrins kunskapsfält. Dessutom hoppas jag att forskning kommer bedrivas även för de "mjuka" frågorna som ex betydelsen av sysslesättning vid psykisk sjukdom, samhällsförändringar och relation till psykisk ohälsa osv.
Så att det går att evidensbasera.

Tillägg:
Den som söker står i bland på avgrundens rand. På gränsen till självmord, apati, total hopplöshet.
Då blir förmedlandet av hopp centralt. För det krävs att ett möte uppstår där patienten känner sig viktig, någorlunda förstådd, sedd som person.
Ibland tänker jag att det är en baggis att lära sig psykofarmakologin om man jämför med det som handlar om möte/allians med patienten.

Nyord - Tyckiatri

Inspirerad av psykbryt kommer här ett sk nyord.

Inte ett ord jag själv kommit på men det fångar ett fenomen jag är väl bekant med:

Tyckiatri = Psykiatrisk diagnostik och behandling som vårdpersonal tycker fungerar. Står ibland, men inte alltid, i motsats till vad som verkligen fungerar.

Ofta görs tillägget: - Det kanske inte är evidensbaserat men jag känner att det är en bra behandling och har själv kunnat se att det har effekt.

Kommentar:
Det är ofta så att fungerande behandling också av behandlare upplevs som fungerande. Däremot är det omvända sambandet inte lika starkt. Det eftersträvansvärda är förstå att arbeta utifrån metoder där man har mer vetenskapliga grunder för att anse att det fungerar. Vården har ett ansvar för att utvärdera det man gör, mäta effekter osv.

För den som tror att psykiatrin är värre än andra specialiteter så kan jag ge min personliga erfarenhet från mina randningar på ex medicinkliniken att det förekomer i lika hög grad där. -"hmm, vi testar att ge preparatet NN, det b borde i alla fall inte skada."

Antidepressiva - the hype

Antidepressiva av typen SSRI har fåt en väldig uppmärksamhet alltsedan de introducerades som "Lyckopiller" (Tack Expressen?). Även om SSRI är en av de större farmakologiska händelserna de sista 20 åren så står har diskussionen för länge sedan lämnat SSRI i sig och handlar om andra saker.

Sådant som sagts om SSRI och några snabba nyanseringar av påståendena:

Lyckopiller = konstgjord lycka
Till att börja med så är SSRI avsett att normaliser grundstämningen från deprimerad till icke-deprimerad, inte till "glad". För det andra så vet vi att SSRI's kemiska neurobiologiska effekt (att normalisera serotoninnivåer) samverkar med andra faktorer som tillsammans kan ge ett tillfrisknande. SSRI ger tillräckligt mycket kraft för att man ska kunna göra resten själv.

SSRI är lagligt knark
Nej. Knark/narkotika är sådant som ger ett rus/kick och där tolerans utvecklas så man ständigt måste öka dosen.
Däremot kan SSRI ge utsättningseffekter som är jobbiga. Precis som långvarig kortisonbehandling ger besvär då medicinen sätts ut. För en del kan det vara plågsamt och sättet att minska dessa symtom är att trappa ut medicinen långsamt.

Piller kan inte bota en trasig själ
Eftersom kropp och medvetande är samma sak (om man inte tror på en ande) så har psykofarmaka och psykoterapi egentligen samma mål. Att påverka tankar, känslor, beteenden och neurobiologi. En person som har långvarig depression får neurobiologiska förändringar. Neurobiologiska förändringar framkallar psykiska symtom.
Om man på kemisk väg kan påverka ngn att tänka mindre negativt så har det samma värde som en psykologisk behandling med samma effekt. Mer intressant är vad som ger långvarig effekt, vilket som har minst biverkningar, vilket som är möjligt att ge till många, hur mycket det kostar osv.
Vad gäller depresson och flera ångestsyndrom är KBT att föredra strax följt av SSRI.

SSRI är ett sätt att behandla något som egentligen beror på problem i samhället
Givetvis beror psykisk ohälsa inte bara på gener eller virus. Det som händer i familj, vänkrets och samhället i stort spelar en avgörande roll. Däremot kan psykiatrin inte påverka arbetsmarknaden, ekonomin osv som bidrar till stressbelastningen för våra patienter. Tyvärr kan vi knappt ens påverka daglig sysselsättning.
Dock så resonerar jag som så att då depressionen väl är ett faktum så blir den ett eget problem. Det är inte ovanligt att personer som hamnar i depression efter en kris inte kan komma igen trots att krisen löst sig. SSRI är enkelt att skriva ut. Jag önskar att det blev tydligare vem som ska stå för psykosociala stödåtgärder och att rehabilitering fungerade bättre.

SSRI framkallar självmord
Stort rabalder efter rapport om att Storbrittanien och därefter USA i sina "FASS" lade in varning för ökad suicidalitet vid SSRI-behandling hos unga. Det man sett var ökat suicidalt beteende, dvs suicidtankar och suicidhandlingar, inte fler dödsfall. Jag uppfattar det som ngt man måste ha i bakhuvudet både vid insättning och utvärdering av SSRI-behandling. Ibland bör SSRI sättas in under sjukhusvård.
Samtidigt finns statistik som visat att suicidtalen gått ned sedan SSRI förskrivningen ökade. Jag tycker bevisen är övertygande, SSRI räddar liv även om det finns en stor grupp persone som har ganska lite nytta av SSRI eller tom mår sämre av det.

Jourläkaren - en stressad typ?

Under ett nattjourpass är det ofta väldigt mycket att göra. Mellan kl 16.30 och 23.00 kanske jag träffar två patienter på jouren som söker för att de vill bli inlagda, ett par patienter poå medicin- och kirurgakut (skurit sig, tagit tabletter) och besvarar ett 10-tal telefonsamtal från vårdavdelningar samt bedömer en patient på en psykiatrisk avdelning som fått ont i magen eller liknande.
På ett sätt är det inte så mycket men eftersom jag måste prioritera kontinuerligt, avbryta samtal pga sökningar osv så blir det ett ganska ineffektiv jobb. I regel trivs jag ganska bra, går in i en slags mentalt jourtillstånd som känns rätt ok. Emellanåt riktigt bra samtal och bra möten trots lite risiga förutsättningar.

Men hur är det för patienten? Den som har ett förhållandevis icke-akut problem kan se mig lämna rummet flera ggr för att svara på sökningar och sedan få en ursäkt (uppriktig) över att jag måste hantera ngt akut och sedan dyker jag upp 35 minuter senare, slår mig ned och säger, -"Du berättade att NNNN, att du tänkt att MMM och hade just börjat komma in på YYY, kan vi fortsätta där?".
Jag ser inte ngn annan lösning än att ha jourläkare i vården och att dessa måste vara flexibla. Men det finns nog på många håll saker man kunder göra organisatoriskt för att minska nackdelarna med jourbedömningar. T ex vore det välidgt fiffigt om ngn av de som är telefonvakter, avdelningsbunden personal skötte sökaren och bara avbröt pågående samtal då det var akuta frågeställningar. Att en syrra på beroendeakuten vill ha faxnumret till en psykmottagning är ju inte så prioriterat då jag sitter och talar med en rejält sjuk person och en familj i kris.

Böcker

      

En bit från vårt hus, bredvid ett pumphus, hade någon ställt sina böcker på marken.
"Guds eviga uppsåt triumferar nu - till människans bästa" är en rätt svårslagen boktitel, eller hur?

Nyare inlägg
RSS 2.0