MediaCreeper

Teorier om de små grå

Var på föreläsning om ett beteendepsykologiskt perspektiv på depression.

Konceptualiseringen av depressionens uppkomst, fortlevande och behandling utifrån ett inlärningsperspektiv/beteendeperspektiv är smart och känns användbar. Efter hand slogs jag av hur de olika terapiinriktningarna sysselsätter sig med att förklara beteenden, tankar, känslor och även det mer existensialle i upplevelsen av psykiskt lidande med sina egna vokabulär.

Beteendeterapeuterna säger att tankar är inre beteenden. Eller "koverta" beteenden, dvs ej observerbara. KBT'aren talar om automatiska tankar. Vad Psykoanalytikern talar om det omedvetna och det medvetna.

Alla beskriver egentligen samma klump av hjärnceller. Den psykologiska teori man använder är ett sätt att försöka skapa en karta som beskriver en verklig terräng (hjärnan som organ, dess processer och deras resultat).

Så länge den psykologiska teorin inte går på tvärs med vedertagen vetenskap om hur hjärnan fungerar så kan den ena teorin inte sägas vara mer sann än den andra. Värdet av en psykologisk teori avgöra istället av hur användbar den är. Jag tänker att KBT i de flesta fall är mer användbart än ex psykoanalytisk teori då det är fler personer som kan tillägna sig metoden och använda den för att må bättre på ganska kort tid.

Å andra sidan är min erfarenhet att olika personer har olika nytta av olika förklaringsmodeller och arbetssätt. Det behövs viss mångfald. Det är därför synd att den rådande förtjusningen i KBT riskerar minska utbudet av olika terapiformer på sikt.

Vad tycker ni?


Kommentarer
Postat av: Vildsjäl

psykoterapi ftw.

2009-05-05 @ 21:45:54
URL: http://dreadfuldivine.blogspot.com
Postat av: Psykiatern

Psykoterapi For The Win? Definitivt!

2009-05-05 @ 22:35:49
URL: http://psykiatern.blogg.se/
Postat av: dagsspan

Men självklart är det så! En sort funkar inte för alla alltid. En viss person kanske inte kan ta till sej psykodynamisk men får verkligen hjälp av KBT. Vid ett visst skede av sitt liv. En annan har gått KBT men vill djupare, analysera och inte bara förändra beteende.

Jag har haft förmånen att genomgå DBT, som verkligen, verkligen hjälpt mej, men kan se att jag om kanske tio år kommer känna behov av annan terapi också, bearbetning av saker och inte bara överlevnad.

Medicin, yoga och ett nytt jobb kanske funkar för nån. KBT, skilsmässa och tid för en annan. Analys, ny hobby och insikt för en tredje- med samma bekymmer.

Jag begriper inte detta tvång att lyfta fram en form som fungerande för alla oavsett diagnos, omständigheter eller behov.

Informera om alla till buds stående alternativ, låt personen välja vad den tror skulle fungera bäst för stunden. Inget är skrivet i sten.

2009-05-06 @ 15:49:05
URL: http://www.dagsspan.wordpress.com
Postat av: Salvan

Vi har varit inne på detta tidigare... Jag har funderat på vad som egentligen hjälper. I slutändan är det nog alltid bättre med en bra terapeut och en dålig metod än en bra metod med usel terapeut. Men... Kan man motivera att bra terapeuter ska utbildas i bristfälligt underbyggda metoder?

2009-05-06 @ 22:47:19
URL: http://www.drlotions.blogspot.com
Postat av: Psykiatern

Dagsspan: Det verkar som om politiker och andra gillar enkla svar hellre än komplexa...



Salvan: Givetvis ska man utbilda i de bästa metoderna. Jag tycker dock att det ska vara mer än en metod. Sedan kanske man skulle lägga större vikt vid urval avseende personliga egenskaper samt i utbildningen befrämja dessa.

I vissa KBTkretsar vill man helt slopa egenterapin, det tycker jag vore synd.

2009-05-06 @ 23:06:28
URL: http://psykiatern.blogg.se/
Postat av: D

"Det är därför synd att den rådande förtjusningen i KBT riskerar minska utbudet av olika terapiformer på sikt."



Det håller jag med om. En del beter sig som frireligiösa dörrknackare och tror att allt och alla botas bäst och uteslutande med KBT. Jag gissar på att de som skriver och säljer böcker för denna terapiform också tjänar pengar.



Tack för en läsvärd blogg i övrigt.

2009-05-07 @ 18:38:42
Postat av: Anna

Har prövat fyra olika terapiformer under långvariga behandlingar med fem olika terapeuter. Först när en mentalsjuksköterska antydde att jag kunde befinna mig någonstans i det autistiska spekrumet började 10-öringarna trilla ner och jag gav mig själv efter chockfasen också en möjlig förklaring för min terapiresistens. Skuldbördan blev definitivt mindre trots att jag aldrig fullföljde utredningen jag själv begärt. Tog reda på tillräckligt själv för att finna ut hur mitt handikapp såg ut och hur det påverkat mitt liv. Det var naturligtvis många tuffa

månader att gå igenom. Jag tappade bilden av mig själv och fick mödosamt bygga upp den igen. Efter ett år, vid 60 års ålder, tror jag att jag var klar med det arbetet och jag hann också fundera på hur mitt liv hade sett ut om handikappet upptäckts tidigare. Den psykiska ohälsan efter 10 år i yrkeslivet och med bipolär sjd i familjen tog jag för givet att jag först och främst led av detta (typ II). Det antog man också inom psykiatrin... 20 år senare kom de förlösande orden som jag själv numera benämner som "en släng av autism". När jag höll på att intervjua anhöriga under utredningen visade det sig att min mamma, som också diagnostiserats som Bipolär typ II, hade ännu fler autistiska drag än jag, och att hon och jag ofta var som hund och katt under hela min uppväxt fick kanske sin förklaring. Som jag minns provocerade jag henne. Och jag minns att pappa någon gång var bekymrad över att jag "var så lik min mamma". Han såg att jag härmade henne, men han förstod inte vad som var orsaken. Jag läste skrifter från Föreningen Autism under chockfasen, men dem har jag kunnat kassera. Att jag behövde lämna yrkeslivet några år i förtid har jag också förlikat mig med, men goda rutiner som jag automatiskt hade i yrkeslivet har jag ännu inte kunnat upprätta, trots att jag deltager i en del politisk verksamhet, som ger en viss arbetsliknande rytm, så jag tror att äldreboende med måltidsrutiner blir perfekt för mig någon gång i framtiden...

2009-05-07 @ 23:15:15
Postat av: Psykiatern

D: Det är rätt mänskligt att försvara och puffa för den terapiskola man själv investerat tid och kraft i. Jag har själv i många läger hållit fram KBT. Sedan jag började intressera mig för MBT som har en annan teoretisk bekgrund är jag något mer ödmjuk...



Anna:

Gripande berättelse.Vad bra att Du till slut hittade ett begrepp som bättre förklarade det som är svårt för dig. Synd att det tog så lång tid bara.

Autismspektrumproblematik är inte mitt specialområde men det är mycket intressant då man tänker kring mitt nuvarande favoritbegrepp, mentalisering. Läsa gärna om mentalisering i några av mina tidigare inlägg eller på http://www.mbtsverige.se

Det innefattar bla "Theory of Mind", ett begrepp som ju baseras mycket på de svårigheter man tyckt sig se hos personer med autism.

Tack för ditt inlägg!

2009-05-07 @ 23:43:44
URL: http://psykiatern.blogg.se/
Postat av: Anna

Jag förstår att du är intresserad av mentalisering.

Det blev jag också efter att ha läst dina inlägg! Ska skaffa mig en bok i ämnet. Definitivt. Tack för tipset!

2009-05-08 @ 00:41:16
Postat av: Technicolor

Jag tror att det behövs en bredd av terapiinriktningar av den orsaken att olika psykiatriska tillstånd behöver olika behandlingsformer. Däremot bör alla dessa behandlingar ha ett gott vetenskapligt stöd. Jag tycker inte att landstinget ska erbjuda vissa terapier bara för att det finns en efterfrågan av samma orsak som jag inte tycker att offentlig vård ska utöva homeopati trots att många gillar alternativ medicin. Att erbjuda en viss behandlingsform innebär att man går i god för att den fungerar.



Jag är själv psykolog (med steg 1 i kognitiv terapi) och upplever att många som jag stöter på, från alla "läger", har ett i det närmaste religiös inställning till sin terapeutiska inriktning. Debatten om evidens har allt för ofta handlat mer om att behandlare upplever sig kränkta och försvarar sitt revir än om hur man på bästa sätt ska hjälpa patienterna. Jag tycker att det är symtomatiskt att en större mängd terapiutbildningar förlorat sin examensrätt eftersom instituten har haft en tendens att drivas på ett aningen kultliknande sätt med uppfattningar om "den rätta tron", enstaka upphöjda ledare i fokus och bristfällig vetenskaplig standard.



Inom psykiatrin behandlar vi svårt sjuka människor som har tillstånd med förhöjd självmordsrisk. Tyvärr har psykologisk behandling fram till alldeles nyligen haft en frisedel från att behöva ha gängse vetenskapligt stöd. Det är inte mer etiskt att ge overksamma psykologiska behandlingar än det är att ge sockerpiller i stället för psykofarmaka. Naturligtvis sker det metodutveckling och forskning hela tiden som längre fram kan ge ett gott vetenskapligt stöd för de metoder som saknar det i dag. Att terapeuten ska vara någon form av mystisk vägvisare i själens djupa dunkel som tar sitt stöd i teoretiska modeller och anekdotisk bevisföring är däremot i praktiken kvasivetenskap och inget som jag tycker att offentlig verksamhet ska lägga skattepengar på.



Det som dock är lika viktigt att betona är att att det behövs ett förbättrat sätt att mäta evidens vid psykologisk behandling. De patientgrupper man använder i studierna är t ex ofta inte särskilt representativa för de personer man möter i psykiatrin. Behandling med patienter som har t ex enbart panikångest är inte så svårt att hitta evidens för, men å andra sidan är det inte personer som har tydligt avgränsad problematik som vi vanligtvis inte ser så mycket av i psykiatrin. Många har en komplex problematik med inslag av flera olika diagnoser, ofta med personlighetsstörningar och ibland även neuropsykiatrisk problematik. Därför är det mycket olyckligt att KBT allt mer har börjat betraktas som någon form av paint-by-numbers som nästan vem som helst kan utföra (med fem veckors utbildning i alla fall, enligt Socialstyrelsen...). Det är också olyckligt att det satsas alltför lite på terapi och psykosociala metoder för patienter med svårare problematik, trots att de egentligen ofta har större behov av hjälp än en patient med en avgränsad panikångest. I stället får de allt för ofta lösa "stödsamtal" som mest går ut på att kolla läget och att de ska få prata av sig. (Och vad är evidensen för stödsamtal egentligen?).

2009-05-10 @ 00:39:53
URL: http://technicolorblog.blogspot.com/
Postat av: Karin

Tycker faktiskt inte man kan jämföra KBT med det psykoanalytiska/psykodynamiska teoribygget som i mer än hundra år har genererat så mycket idéer inom psykoterapi, psykiatri, konst, litteratur, humaniora, barns utveckling, föräldraskap, familjerelationer, kärlek, gruppdynamik - listan kan göras längre. KBT bygger på mycket enkla inlärningspsykologiska samband och är snarare en behandlingsteknik än en teori om psyket. Många människor tror att KBT står på samma humanistiska grund som de psykodynamiska teorierna - ungefär att det är samma sak fast bättre. Ingenting kunde vara mer felaktigt. Man kan ju tycka att en psykiater borde ha förstått det.

2009-05-13 @ 21:02:05
Postat av: Psykiatern

Karin:

Klassisk psykoanalys har betytt väldigt mycket för psykoterapi (inklusive kognitiv terapi). Nu ägnade jag inte mitt inlägg åt att värdera kulturell nytta av en teori eller hur komplex den är.



KBT bygger på beteendevetenskap/inlärningspsykologi och kognitionsvetenskap och är en teori om hur människan fungerar psykologiskt. Att kalla det en behandlingsteknik är felaktigt. Exponering är en behandlingsteknik, tolkning av överföring är en teknik osv.

Psykoanalysen har visat sig ha en hel del innehåll som stämmer med modern forskning. Men det är också en hel del som visat sig vara felaktigt eller irrelevant.



Psykoanalysen har använts av långt fler än terapeuter och psykiatriker, för långt mer än psykisk sjukdom. Det är jag inte särskilt intresserad av då jag beskriver den trista följa-strömmen tendens som just nu råder kring sjukvårdande psykologisk behandling. Om vi skulle diskutera vilka psykologer som betytt mest för litteraturen vore det annorlunda.



Jag ser inte KBT som icke-humanistiskt. Den människosyn man har i mainstreamKBT är sympatisk.



Jag förstår en hel massa saker som jag inte redogör för på denna blogg. Lustigt nog är jag, i den yngre generationen av psykiatriker, ovanligt positiv till psykoterapi och psykoanalys. Jag arbetar med både KBT och en psykodynamiskt grundad metod.

Just nu blåser det KBTvindar över Sverige där analys eller dynamisk terapi döms ut. Det är ensidigt och obegåvat. Var vaksam så du inte hamnar i samma fälla, fast tvärtom då...

2009-05-13 @ 22:31:13
URL: http://psykiatern.blogg.se/
Postat av: Mattias

Hej!



Mycket bra åsikter tycker jag. Absolut är det så att olika teoriskolor försöker förklara samma saker fast på olika sätt. För det som FAKTISKT händer inuti hjärnan är ju detsamma oavsett vad vi väljer att kalla det. Men precis som du skriver så kan olika sätt att förklara ett problem vara olika effektiva för att hjälpa en person att komma vidare med livet.

Jag läser själv till KBT-terapeut och är mycket intresserad av det men under de senaste åren har jag läst en hel del om ACT (Acceptance and Commitment Therapy). Det kan jag rekommendera att läsa mer om ifall du inte redan gjort det!

Jag har inte hittat nån bra sida på internet som beskriver ACT på ett tydligt sätt (så jag funderar på att skapa en själv) men däremot kan jag rekommendera boken Sluta Grubbla Börja Leva av Steven C Hayes.



Vänliga hälsningar Mattias

2009-08-22 @ 19:25:43
URL: http://myralf.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se