MediaCreeper

Att granska psykiatrin

I DN idag skriver ledningen för institutionen för konst om konstfackseleven Anna Odells tilltag.

De inleder med att säga att beskrivningen av vad som hände på Liljeholmsbron och senare på länsakuten St:Göran är ensidig, De presenterar dock inte någon annan bild.

De säger sig kunna leva sig in i känslan att bli lurad då man de de bästa intentioner.
Det undrar jag om de verkligen kan.
Att försöka hindra en annan person att skada sig själv eller andra, att utsätta någon för tvångsomhändertagande, att lägga en person i bälte. Det är inte precis vardagliga situationer.

Däreftter skriver de att psykiatrin inte ska vara skyddad från kritisk eller infiltrerande granskning.
Det har de förstås rätt i. Vården, precis som annan offentlig verksamhet, bör granskas.

Vem som ska granska är kanske en intressantare fråga:

- Journalister som wallraffar och sedan skriver reportage om vården? Absolut. Så länge det sker enligt journalistisk etik och inte kränker patienter.

- Konstnärer som spelar psykiskt sjuka i syfte att få ett visst bemötande, att det är en del i ett konstverk?
Tveksamt tycker jag. Jag är som jag skrivit tidigare inte säker på att Anna Odells tilltag i sig behöver vara vare sig omoraliskt eller skadligt. Det handlar om kontext och intentioner.

- Personer som är kritiska till psykiatrin, ex scientologer, som lurar sig in på en psykiatrisk avdelning. Kanske spelar de hotfulla i syfte att bli utsatta för att bli utsatta för ex rumsavskiljning. Därefter går de ut i media och menar att de bevisat att psykiatri inte är en vetenskap.

- Att spela psykiskt sjuk för att få sjukskrivning, förtidspension eller ett intyg som ökar chansen att få asyl i Sverige?

Jag tycker att konsten är viktiga i att kommentera samtiden. Den bör också provocera och skapa debatt.

Men...Lika lite som psykiatrin ska vara skyddad från granskaning ska konsten vara skyddad från ifrågasättande.
Det finns bra konst, det finns obehaglig men viktig konst, det finns dålig konst. Rimligen finns det också konst som ta mig tusan inte är konst överhuvudataget.

Det är inte upp till konstnären att bestämma vad konst är. Inte heller chefen för psykakuten eller ledningen för en institution på konstfack. Det är upp till betraktaren, deltagaren.

Jag ser fortfarande fram emot det färdiga verket.

Läs gärna Dr Salvans blogpost om Odell.

Kommentarer
Postat av: Retrofuture

"[Konsten] bör också provocera och skapa debatt." Hein?! OK, jag är 1800-talsmässig och gillar medeltida konst, Vermeer, tuschmålningar, Magritte, Cartier-Bresson, och Escher, men varför måste konst (musik också?) alltid provocera? Kan inte god konst också vara sådan som får betraktaren att må bra, skratta, gråta, klia sig i huvudet, tänka efter, bli förundrad över hur sinnena kan spela en ett spratt, beundra det estetiska uttrycket och den överlägsna hantverksskickligheten, etc., etc.? Varför i tartaros måste allt vara provocerande & väcka (politisk) debatt?! Trist & begränsande IMHO.



Deassutom kan konst vara provocerande på minst två sätt: till form och till innehåll. Om formen är tillräckligt provocerande i sig finns ju alltid risken att eventuellt innehåll glöms bort (men provokationen i sig verkar ju alltför ofta vara både mål & mening: "se så mycket smartare jag är än er").

2009-02-10 @ 07:13:28
Postat av: Scientologsekten

Återigen vill jag berömma för en bra blogg.

Jag försöker göra trackback till dig, men det verkar inte fungera någe vidare. Har du stänkt av trackbacks eller är det mig det är fel på? (det ena utesluter gibetvis inte det andra ;-))

2009-02-16 @ 15:49:57
URL: http://scientologsekten.wordpress.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se