MediaCreeper

Svineinfluensa och oroskontroll



För en stund sedan föll jag till föga och ringde upplsyningsnumret för svininfluensa. 020-20 20 00.

Alla i familjen har nu haft influensasymtom den senaste veckan. Precis som vi haft tidigare, dock inte alla på en gång.
Jag var väldigt cool i början när det gällde pandemivarningen. Läste inte på, talade lugnande till min omgivning.
- Denna influensa är inte farligare än den vanliga. Skillnaden är att många fler blir smittade och därför ökar dödligheten.
- Symtomen är i princip identiska med vanlig influensa.
- Det är ingen poäng att testa sig om man inte mår rejält dåligt och behöver sjukhusvård för komplikationer till influensan. Den viktigast anledningen till testning är för sjukvården att ha kolla på spridningsgraden och nu vet man att influensan fått fäste.

Men ikväll, yngste sonens 5:e dag med gnällighet, trötthet, dålig aptit (ont i halsen?) och på vårdcentralen konstaterad dubbelsidig öroninflammation, så ringde jag i alla fall. För att få höra att vi inte skulle åka in. Jag visste det ju redan men det dög inte med mitt omdöme.

Frågan är:
- Gjorde jag det för att slippa stå för ett beslut kring min egen sons hälsa? Skriva mig fri om han skulle bli sämre
- Gjorde jag det för att jag faktiskt blev orolig. I vanliga fall är han inte sjuk mer än några dagar.
- Gjorde jag det för att få mer information, få min tankar bekräftade, för att på så sätt känna att jag har kontroll över situationen och minska mina oroliga tankar?

Jag vet inte. Jag vet bara att jag kan sympatisera med dem var oroliga tankar drar iväg och får dem att göra alltmer för att försäkra sig om att inga katastrofer ska inträffa.

Psykiaterns aktuella temp, 38.2

(jag ska dock erkänna att jag trodde min plötsliga feber inatt hade gått över så jag åkte lite wakeboard på eftermiddagen. Spagettiben)



Kommentarer
Postat av: Professorn

Det där kan du gräma dig om hur länge som helst, anledningen till det. Jag skulle nog gjort samma sak. Själv förlitar jag mig på statistik i såna här situationer, även det ett sätt att hantera det - få kontroll på ett sätt. Det är säkert ingen fara, vila gott så hoppas jag ni bli friska.

2009-08-09 @ 04:48:16
Postat av: Martin

Jag känner några läkare och jag har många slagits av deras summeriska och neutrala kyla för andras öden och katastrofer. Kanske är det en yrkeseffekt, annolikt. Men sen något drabbar dem själva, då ramlar de ihop som korthus. Exempelvis så hörde jag en specialist kort påpeka att personen ifråga var för tjock för att han skulle kunna skaffa barn. Jag blev förbluffad hur okänslig och spekulativ han var. Sen när det visade sig att han själv inte kunde producera barn, så var det en total katastrof och det flera år innan han kunde "fatta" det. Till slut så adopterade han och hans flickvän. Vad jag försöker säga, att det är min erfarnehet att man sannerligen inte har samma relation till sina patienter som man har till sig själv när det gäller den medicinska utövningen. Det är milt sagt en understatement. Jag har mer exempel, men slås över att många läkare verkar vara "överkänsliga" själva. Det kan tyckas vara lite av någon slags hyckleri.

2009-09-01 @ 12:32:25
Postat av: Psykiatern

Ungefär hälften av mina vänner är läkare. Jag upplever ingen skillnad i hur de berördes av tsunamin t ex. En del är engagerad i ex Amnesty, läkare utan gränser eller liknande.



Jag skulle gissa att läkare är ungefär som de flesta andra människor privat.



Hur läkaren framstår då du möter henne/honom på akuten är en annan sak. Den traditionella läkarrollen lägger stor vikt vid objektivitet. Det är förstås nödvändigt att ha någon slags skydd då man möter lidande människor. Om varje människas öde gick rakt in, som vore det ens bästa vän, skulle man inte stå ut länge.

Men, tyvärr finns det också en föreställning hos en del läkare att det alltid är fel att visa sina känslor som läkare. Att det skulle vara oprofessionellt, att det skapar osunda bindningar till läkaren osv osv.



En del patienter skulle nog tycka det var extremt obehagligt och otryggt om läkaren som skulle hjälpa deras svårt sjuka barn grät då man talade om behandlingen.

Å andra sidan skulle nog många anhöriga tycka det kändes naturligt och bra om läkaren blev synbarligen fuktig i ögonen då man satt ned efter att en patient som varit sjuk länge dött.



Jag tror alla patienter uppskattar en läkare som kan visa sin glädje över ett framsteg patienten gjort.



Min åsikt är att läkaren ska vara professionell i sitt förhållningssätt. I det ingår att ge ett empatiskt bemötande. Där ingår också att inte agera i konflikt med sina uppenbara känslor, ex en läkare som är märkbart irriterad över ngt patienten gjort som saboterar behandling men inte kommenterar det.

2009-09-01 @ 19:25:28
URL: http://psykiatern.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se