MediaCreeper

Biologisk vs. psykosocial psykiatri

Den här diskussionen är egentligen väldigt trist att ta upp. Motsättningen mellan ett biologiskt och ett psykosocialt perspektiv på psykisk ohälsa är en riktig gammal surdeg.


Lite historik:

Under 60-80 talet pågick en intensiv debatt både i och utanför psykiatrin om psykisk ohälsa och dess behandling.
Å ena sidan fanns de läkare som förespråkade nyttan av diagnossystem, farmakologisk behandling och ett medicinskt synsätt på psykisk ohälsa. I princip att det fanns ngt "normalt" och något "sjukt" samt.
Å andra sidan fanns det personer i och utanför psykiatrin som förespråkade ett synsätt där psykisk ohälsa skulle ses ur ett kulturellt perspektiv, att begrepp som "normalt" inte skulle ha betydelse.
Extremen av det icke-biologiska synsättet var "det finns ingen psykisk sjukdom, det finns bara reaktioner på ett sjukt samhälle".

Utan den rörelse som bla inspirerats av Laing hade vi kanske inte sett de stora mentalsjukhusen stängas. Parollen var att de sjuka skulle införlivas i samhället, att de hade rättigheter samt att de skulle vara friskare om de vistades i en friskare miljö.
Den reform som innebar att man stängde mentalsjukhus drevs av bla Johan Cullberg, sedemera professor som kommit att förknippas med en samhällstillvänd psykiatri. En del psykiatriker ser honom som företrädare för ngn slags "mjuk", socialpsykiatrisk modell som inte tar psykisk sjukdom på allvar.

Reformen var enligt min mening ett nödvändigt steg men kom tyvärr inte att följas upp som avsett. De patienter som lämnade de stora institutionerna fångades inte alltid upp som tänkt av gruppboenden och daglig verksamhet. Äldre kollegor talar om en tid av överdödlighet hos kronisk psykiskt sjuka, en slags offer för en reform som inte fick det genomslag man tänkt. I dag ser vi hur ansvaret för sysselsättning, boende och rehabilitering ofta inte tas av någon, vare sig landsting eller kommun.


För mig, en snart färdig specialistläkare i psykiatri som föddes på 70-talet, är den då och då uppblossande debatten mellan biologi-psykologi, arv-miljö, besynnerlig. Det borde för alla psykiatriker (och andra också) vara självklart att arv och miljö samverkar, precis som hjärna och sammanhang.
KBT kan orsaka samma förändringar i den deprimerade hjärna som antidepressiv medicinering. Psykosocial stress genererar kortisolpåslag som i sint tur genererar negativa tankar och affekter som i sin tur genererar ett depressivt tillstånd i både hjärna och upplevelse.

Psykiatrin måste stå på tre ben:
- biologi
- psykologi
- psykosociala faktorer


Med risk för att låta urvattnat holistisk kan man säga att den linjen som jag och många med mig förespråkar är en biopsykosocial modell.

Den som inbillar sig att en av dessa räcker kommer bli förvånad över att det ofta går snett.

Pillret ska vara verksamt, ha så lite biverkningar som möjligt men det ska också sväljas av patienten. Dessutom ska patienten få stöd i att genomföra livsstilsförändringar som stärker resurser och minskar stress. För detta behövs dessa tre ben.


Jag återkommer i mer om detta krångliga ämne. Så länge får ni ett lästips från psykiatriska föreningens egen tidning:

http://www.svenskpsykiatri.se/documents/2008/SP2_2008.pdf

Artiklarna:
Sid 32, "Etik, erfarenhet och evidens - hur ska man se på psykiatrin", BUP -professor Ingemar Enström
Sid 38 "Replik till Christina Spjut", Christian Rahm
Sid 40 "debattörerna diskuterar förbi varandra", Christian Johansson
Sid 42 "Problemet med den svenska psykiatrin kan vara debattklimatet", Carl Sjöström

Trackback
RSS 2.0
Blogg listad på Bloggtoppen.se