Psykiatri eller "sånt är livet"

Ska läkaren ge sjukskrivning då pojkvännen gjort slut?
Då jobbet är för krävande och chefen är en elak idiot?

I tidningar kan man ibland läsa om personer som inte fått sjukskrivning då de varit i en jobbig situation men också i förbigående om personer som är sjukskrivna ex då de är under brottsutredning. Det skulle säkert vara otroligt jobbigt att gå till jobbet om man utreds för mutbrott, barnporrsurfning eller liknande men är det en sjukdom?

Många har någon gång haft en kollega som sjukskrivit sig under sin uppsägningstid. Då blir sjukskrivningen en protesthandling. Men inte är det väl sjukdom?

Många kollegor beklagar sig över att vi inte får ägna oss tillräckligt åt psykisk sjukdom och för mycket åt sociala problem. Jag tycker dock att de flesta som jag träffa faktiskt har psykiska besvär i sådan grad att de faller inom begreppet psykisk sjukdom. Å andra sidan sitter jag på en psykiatrisk mottagning. De som kommer dit har i de flesta fall varit hos husläkaren flera ggr innan och de "lättare fallen" kommer ofta inte till specialistvården.

En beklagligt fenomen jag sett flera gånger är personer som vägrar släppa en konflikt med arbetsgivare eller ex-partner. De framhärdar i att den andra parten gjort fel och eftersom det är sällsynt att arbetsgivare, och plötsligt  ex-partners,
 plötsligt ändrar sig och ber om ursäkt blir personerna låsta i en bitter depressivitet där varje steg mot att släppa och gå vidare blir ett nederlag.

Dessa frågor och fenomen aktualiserar den förvirring som finns både i och utanför psykiatrin.

- Finns psykiska sjukdomar?
Vårdpersonal tycker alla att psykisk sjukdom finns men kan ha olika åsikter om dess uppkomst och behandling
I befolkningen är det vad jag förstår olika. De flesta som haft en nära vän eller anhörig med depression, psykos, mani eller liknande har förstått att det finns något som går utanpå "låg", "deppig", "nere", "uppvarvad" och andra normala tillstånd. Å andra sidan finns fortfarande föreställningar om att psykiska sjukdomar drabbar "svaga" personer, att de mer än andra sjukdomar är självorsakade och att psykiatri inte är ngn riktig medicinsk specialitet.

- "Man ska inte behöva ha det såhär"
Precis som kraven på fysisk hälsa har också kraven på hur man ska må psykiskt ökat.
Ska man verkligen behöva ha ett jobb som både ger ganska medioker lön och är tråkigt?
Sjukskrivning hellre än a-kassa, sömntabletter för att klara det vansinniga tempot som expressäljare av mobilabbonemang.

- "Causa socialis"
Det är inte ovanligt att de personer man ska hjälpa på jourtid har problem som till stor del är relaterade till bostad, ekonomi och familjesituation. En del av dem blir hänvisade till socialtjänsten, en del får ngn slags hjälp trots att de egentligen hamnat "fel" och en del blir helt enkelt hänvisade till utgången.
dock är den vanligaste sociala problematiken den som finns tillsammans med psykisk sjukdom. i de fall psykiatrin gjort ett bra jobb, satsat resurser och givit kompetent vård faller det ofta på vrister i den sociala situationen.

Ett nödvändigt steg mot en tydligare och mer funktionell definition av psykisk sjukdom och psykiatrins uppgift i samhället är att psykiatrin själv klargör sitt verksamhetsområde. Det är dock inte någon lätt uppgift.
En del av mina kollegor tycks anse att det går att enbart syssla med en primärt biologiskt/genetiskt orsakad ohälsa och låta andra pyssla med sådant som psykosociala faktorer. Det är förstås både korkat och ovetenskapligt att tänka så.
Samtidigt finns en uppsjö terapeuter, coacher och andra som inte tror att hjärnan kan drabbas av sjukdomstillstånd som ger psykiska symtom.

Min egen åsikt är att psykiatri är den medicinska specialitet som ska ägna sig åt psykiska sjukdomar och symtom. för att diagnosticera och behandla behövs kompetens och behandlingsresurser avseende biologiska, psykologiska och psykosociala faktorer.
Dessutom måste psykiatrin vara beredd att beröra de mer filosofisk frågorna om lidande, krav på livet osv. Inte för att en psykiater är bättre rustad än ngn annan att svara på dem, snarare för att dessa frågor finns hos våra patienter och i samhällets syn på psykisk ohälsa.

RSS 2.0